Malmö

Kommande Event

Malmötxt 6

19:00 - 09 Dec 2016
Malmötxt

Barnfattigdom i Malmö

12:00 - 10 Dec 2016
barnfattigdom i Malmö

RådRum - gratis råd och vägledning för dig som är ny i Sverige

15:30 - 12 Dec 2016
RådRum

Vardagsrummet – Framtidens mötesplats

17:00 - 12 Dec 2016
varagsrummet

Aktuellt bloggtema: Funktion & Språk

Kalendervy

Alla kommande event

Kartvy

Aktuella event nära dig

december 2016

v Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Söndag
48 28 29 30
01
02 03 04
49 05 06 07 08
09 10 11
50 12 13 14 15
16
17
18
51 19
20
21
22
23
24 25
52 26
27
28
29
30
31
01

Instagram

Tweets

Blogg

Varför ni måste sluta prata om min o-hälsa

 

Ord är viktiga för mig. Ordens delar och uppkomst. Ord transporterar bilder av världen.
Språket är den plats där jag hinner ha känslor, där jag kan tänka med något annat utöver logiken. 

Inklusion är också viktigt för mig, att söka och odla platser där språket gör det möjligt för
olika viljor att mötas på ett jämbördigt vis. Därför känner jag ibland hur en ilska väcks i mig
när ord bevarar exkluderande kraftfält. Jag tänker på hur mänskor ansatta av psykiskt lidande
stigmatiserats och utsatts för övergrepp även in i den moderna tidens demokratiska världsbild. 

Kanske tänker någon att det ord som jag är arg på, o-hälsa, inte är så farligt. Bättre än sinnesslö,
psykisk sjukdom eller störning, kan nån tycka. För mig är o-hälsa just ännu ett ord som utesluter
mitt perspektiv som likvärdigt – min hälsa bliven noll-hälsa eller icke-hälsa. Så lyssna nu, för här
kommer min uppgörelse med några av de gestalter som ordet frambesvärjer:

Varelse

Eufemisten. Skönskrivning är när det handlar om något obehagligt som döljs bakom ett harmlöst
ord. Är jag då bärare av Eufemistens obehag, varifrån den snabbt vill vidare till en lugn plats?
Vad jag är, vad jag har och vad jag inte har stressar denne artige. Jag är med andra ord den
som Eufemisten bara kan prata runt, inte in i. O-hälsa kan vara många saker, men Eufemisten
menar ändå det som den ogärna utvidgar sig vidare om, ett icke-ord.

Hälsokontrollanten. Vet du hur o-hälsosamt det är att dricka? Den vet nog, och gör det ändå för
att den inte är samma person som Hälsokontrollanten. Så den druckne idkar sin o-hälsa och gör
sig skyldig till sitt lidande i kontrollantens ögon. O-hälsan är det som Hälsokontrollanten vill hjälpa
mig att nöta bort, mitt ”o” framför hälsa, så att minus minus-hälsa blir plus-hälsa. Vill du inte bli frisk?
Kan Hälsokontrollanten lite besviket fråga om jag inte vill trolla med min minus-hälsa.

Normalisten. Normal betyder skala, det som visar sig på en skala. Ofta använder vi hundradelar när
vi mäter grupper i befolkningen. Där kanske siffran är att 38 procent har erfarenheter av depression
(latin för svacka). Det låter ju ganska normalt, men tyvärr räcker det inte för Normalisten, i dess värld
finns det ett normalt som betyder det icke-abnorma. Den är normal, redig och vid hälsa som inte är
sjuk, störd eller idkar ohälsa. Normalisten, som troligen är en vit medelåldersperson i medelklassen
vid skenbar funktionalitet, är statistiskt sett en minoritet. Men inte för sig själv. Vad jag vill säga är, att
om o-normal är en sämre form av normal och o-hälsa en sämre form av hälsa, då fråntas min rätt till
ett annat slags vanligt, en annan slags hälsa, som variationer på samma skala, dvs även de normala. 

Pluralisten vill ge dig dessa ord till stöd: hälsa är vad den som har den vill kalla det, och den som vill
säga att den har den, den får ha den. Liv kommer alltid att fortsätta utanför gränsen för vad vi vet.
Kanske kan Pluralisten gå längre ändå och säga att liv först och främst är detta okända som vi inte äger.

Lokatt

Som jag längtar. Kanske tänker du som jag: tänk om jag hette något som man ville säga som ett ömsint
superlativ eller diminutiv, som finaste eller älskling. Hur skulle mitt ord, autism (ordagrant själv-ism),
skrivas som någonting man ville vara mer av? Jag längtar att någon såg in i mig och bad mig kliva fram
i rummet för bli mer av det som bor i mitt gömda.

Kära tröstlösa negation. Om o-hälsa är hälsans motsats, då är o-hälsa det jag har när jag är död. Det
o-hälsosamma är det som längtar efter att upphöra. Visst längtar jag detta lidandes ände. Men jag ska
göra det tydligt jag kommer inte bli ett icke för att någon kallar mig det. Inte en annans att kalla mig:
en icke levande.

Jag är den som kullvälter. Ibland vill jag säga det såhär: jag vet att de vanliga är rädda för det som finns
i mig, som krossar deras frid. Allt de lärt sig av med för att få vara med. Jag kallar mig mupp, lokatt.
För att konstruktionen som jag ordnat för mig snart kommer göra sig fri från linorna. Då måste jag inte
längre likna de vanliga, som är utan det annorlunda liv jag levt och allt som skimrar till i mig. Jag har valt
min tillhörighet, jag är den som bryter normen, och jag upphöjer de öden som bor bakom det psykiska
lidandets berättelser. Just för att någon vill trycka ner oss så vill jag hålla oss högt, vi de farliga för de
så kallade friska.

Undantaget. Det fanns ett undantag, ett fall där vi kan och bör prata om o-hälsa. Det är platsen där
lidandet fortplantar sig. Exkluderande normer, språk och praxis som ger oss utsatta orsaken för det
lidande som kuvandet av oss inympar i psyket. Ni får gärna prata om o-hälsa, men inte i min mänska,
utan som detta systems skapande av lidande sin väg.

Finns det något att kalla mig? Så kan du kanske tänka nu efter denna uppräkning. Jag vill inte heta
något som liknar dom, och inget icke. Jag äger inte rum i relation till normen, jag äger rum som mig.
Jag ingår lika lite i klassen o-hälsa, som att det skulle behövas klasser som o-man, o-svensk, o-hetero
(även om man kan tycka att normen ofta ordnar det så åt sig). Det psykiska lidande som jag ansätts
av tillhör lika mycket samhället jag lever i som mig, det drabbar mig men är inte jag. Vill du prata om
sjukdomen som en liknelse för hur det äger rum, så går ordet sjukdom bra. Om du vill göra mig glad
och inte är rädd för att staka dig prova en gång att säga norm-brytande funktions-variation framför
spegeln. Det får mig att längta en ljusare framtid till mötes, i väntan på ett kortare ord. 
Då är det kortare ordet, du. 

Du får gärna kalla mig du.

 

Text av Jon Ryberg
Medlem på Fontänhuset Malmö, volontär på Agenda: Jämlikhet Malmö. Fotograf och berättare

Bild av Ami Bergman
Mer av Ami här

 

 

 

 

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug