”Alltså handikappet, jag vet inte ens var det sitter.”

Dennis Nilsson

Jag är skådespelare. Jag har varit heltidsarbetande skådespelare i tre år, efter en tvåårig skådespelarutbildning på Moomsteatern. Innan dess var jag amatörskådespelare i åtta år.

Jag har en funktionsnedsättning. Vi är sju skådespelare med funktionsnedsättningar som har anställning på Moomsteatern. Med samma villkor som skådespelare anställda på vilken annan teater som helst. Vi jobbar inte med funktionshinder på scenen. Vi jobbar med pjäser och berättelser.

Våra funktionsnedsättningar varierar och vi har olika behov av stöd, men det vi har gemensamt är att vi fokuserar på arbetet och försöker skapa ett bra samarbete. På min arbetsplats gör vi ingen skillnad på den som har funktionshinder eller inte. Vi har alla lika mycket ansvar för att göra en bra föreställning, var och en med fokus på sin arbetsuppgift. Vi försöker se till så att varje person som jobbar här kan göra sitt jobb så bra som möjligt.

Men den vanligaste frågan jag får, utav journalister och ibland av besökare på teatern, är ”Vad har du för handikapp?”

Alltså handikappet, jag vet inte ens var det sitter.

Jo, jag har en diagnos. Den heter Noonans syndrom och jag vet egentligen ganska lite om den. Den är inget jag funderar över i vardagen. Jag har sämre hörsel, sämre syn, svårt för att räkna och skriva. Kroppen orkar inte så mycket som jag önskar. Men istället för att fokusera på det så tänker jag: Vad behöver jag och hur kan jag få det?

När folk frågar hur det är att ha funktionshinder, undrar jag: Hur det är att vara normal? Ni säger att vi är jämlika, men varför fortsätter ni då att påpeka att jag är handikappad? Varför vill ni stoppa in mig i det facket?

Dennis Nilsson

När jag och mina kollegor blir intervjuade kan jag se ett mönster, där journalister ställer de svåra frågorna till regissören eller producenten, men när de pratar med oss skådespelare ställer de enkla frågor som ”Var det inte jobbigt att lära sig alla repliker?” De utgår ifrån att vi inte kan svara på svåra frågor, resonera kring vad pjäsen vill säga. De ger det inte ens ett försök.

Men visst har jag kollegor som är mer fokuserade på sitt funktionshinder. Därför att de är mer hindrade i vardagen. De tycker att det är jobbigt när de inte förstår eller inte kan kommunicera. De känner sig annorlunda, därför att världen runt dem är inte gjord för att de ska känna sig säkra.

Du måste vara hundra procent stark, ha hundra procent självförtroende för att orka med det här samhället. Det gäller oss alla, oavsett funktionsnedsättning. Tänk om vi kunde göra det annorlunda. Låta alla få vara annorlunda och ingen vara normal.

// Dennis Nilsson, skådespelare på Moomsteatern Malmö 

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

We'll be back!

Hej! Vi bygger just nu om Agenda: Jämlikhet Malmö. Under tiden kan du besöka Agenda: Jämlikhet Göteborg för att läsa bloggar, se vad som händer i Göteborg, eller så kan du följa oss på något av våra konton på sociala medier. Har du någon minut över tar vi gärna emot dina förslag på hur vi ska utveckla sidan. Stort tack!

Svara på enkäten Gå till sidan