”Men man förstår ju inte vem som är handikappad och vem som inte är det”

Jag är producent på Moomsteatern och har sju skådespelarkollegor med funktionsnedsättningar. Vi har alla heltidslön enligt kollektivavtal och jobbar hårt för att ge vår publik den upplevelse de förtjänar. På vår scen möts publiken av skådespelare både med och utan funktionsnedsättningar, och en vanlig kommentar som jag hör efter en föreställning är:

 ”Men man förstår ju inte vem som är handikappad och vem som inte är det”.

”Varför är det viktigt för dig?” undrar jag.

”Varför gör ni teater med dom, om handikappet ändå inte märks?” är en vanlig följdfråga.

 

För att du ska ifrågasätta just den inställningen hos dig själv.

Moomsteatern turnerar både i och utanför Sverige. I många städer finns andra teatergrupper som har skådespelare med funktionsnedsättning. Men vet ni, inte en enda av dem anställer sina skådespelare. Jag vet varför. Det är ett helsike att stånga sig igenom systemet! Det är uppbyggt för att ta hand om, och det är ju bra för väldigt många, men för den som vill något annat, är det skyhöga murar som ska klättras över.

Gökboet
Gökboet, Moomsteatern 2013. Foto: Bodil Johansson.

Moomsteatern hade sedan starten bestämt att verksamheten skulle handla om att göra så bra teater som möjligt. Att syftet var publikens upplevelse. Låter ju rätt självklart för en teater? Men när det rör sig om en verksamhet där de som utför jobbet har en funktionsnedsättning så brukar det istället vara självklart att det ska handla om deras personliga utveckling och meningsfulla sysselsättning. Att de skulle ha något att säga till en publik är enligt gamla modeller otänkbart. De som vet vad jag jobbar med, verkar ibland anta att jag sysslar med någon typ av omsorg. Att mina kollegor är mina ”klienter” eller ”deltagare”. Jag är teaterproducent, rakt av, inget annat.

Mitt arbete på Moomsteatern har öppnat upp mina ögon för hur vi som samhälle ser på personer med funktionsnedsättningar. Vi har byggt en struktur där de är väl omhändertagna – vi har fixat boende, mat, färdtjänst och sysselsättning – men att de skulle vara jämlika med oss, att de skulle vara värda samma chanser, rättigheter, utmaningar och delaktighet? Att fullt ut inkludera dom i oss och vi?

Står du på en scen, eller i TV-rutan, förväntas du att representera din funktionsnedsättning. Den karaktär du spelar eller den historia du berättar, kretsar oftast kring hur ditt liv som ”handikappad” ser ut. Är du fysiskt funktionsnedsatt så handlar berättelsen gärna om hur du övervinner hinder, mot alla odds. Om du är intellektuellt funktionsnedsatt så skildras dina personlighetsdrag som lite roliga, att det till exempel är ganska gulligt att du går på handikapp-dans och kärar ner dig i nån från ett boende i en annan del av Köping. 

Mannen utan riktning
Mannen utan Riktning, Moomsteatern 2013 och på turné i samarbete med Riksteatern 2014. Foto: Bodil Johansson

På Moomsteatern försöker vi påverka genom att berätta historier där funktionshindret inte står i fokus. Vi utgår ifrån att skådespelare är ett yrke som innebär att man kan skildra karaktärer av alla slag, och berätta historier som är allmänmänskliga. På vår scen behöver ingen representera sina funktionsnedsättningar, eftersom dessa funktioner endast är en del av en identitet och inte hela identiteten. 

Sandra Johansson, producent Moomsteatern

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

We'll be back!

Hej! Vi bygger just nu om Agenda: Jämlikhet Malmö. Under tiden kan du besöka Agenda: Jämlikhet Göteborg för att läsa bloggar, se vad som händer i Göteborg, eller så kan du följa oss på något av våra konton på sociala medier. Har du någon minut över tar vi gärna emot dina förslag på hur vi ska utveckla sidan. Stort tack!

Svara på enkäten Gå till sidan