Feminismen sitter inte i armhålan

Fyra poeter står redo vid mikrofonerna på en pub i Majorna. De lyfter sina armar i en hälsning till publiken. Matgästerna närmast scenen flyr ut genom dörren. Deras halvfulla vinglas står kvar på bordet. En kan tro att de har fått hår i maten. Men håret sitter kvar i armhålorna på poeterna.

Smutskultur
Foto: Hanna Eliasson, Lupo Manaro

Jag var en av poeterna som blottade mina buskar i samband med att vi läste en dikt om hår. Det är över ett år sen jag rakade mig. Feminismen sitter inte armhålorna sa en bekant till mig. Han har rätt. Feminismen sitter snarare i magen. En känsla av att något är fel.

Visst det finns viktigare frågor. Kvinnor och transpersoner som blir våldtagna, misshandlade och snuvade på högre lön. Men om du väcker äckel enbart genom att lyfta på dina armar är det ett problem. Att raka eller inte raka – det är inte det som är frågan. Frågan är varför det överhuvudtaget är en fråga.

Det är 2015. Reklambilderna är fortfarande retuscherade. Kvinnor har inte hår. Förutom på huvudet. Ögonbryn får de ha. Om de är välvårdare. Och ögonfransar. Om de är långa och målade.

Melodifestivalen 2012. En kvinna i publiken råkar flasha sina håriga hålor. Hon sträcker upp sina armar i en segergest då Loureen vinner. Genast sprids hatet i sociala media. Två år senare upptäcker miljontals TV-tittare att Melodifestivalens programledare Nour El Refai är orakad. Hatet växer snabbare än håret. Åter igen har feminismen hamnat i armhålan.

Det går mot varmare tider. Åtminstone i luften. Jag vill inte vara rädd för att bära linne. Anledningar till att jag hår under armarna? Jag svarar som Nour El Refai: ”Det växer där. Det är varken rätt eller fel”. Tack vare mina poetsystrar vågar jag vägra rakhyvel. Fast mina ben kanske får sig en avhyvling. Jag har inte vant mina ögon vid sommarklänning kombinerat med kraftig hårväxt. Och jag vill inte fuska genom att bära långa kjolar eller shorts som slutar på vaden.

 

Jag längtar tills dagen när att raka eller inte raka blir en lika alldaglig fråga som att färga eller inte färga håret. Då kan feminismen flytta ut från armhålan en gång för alla.

Louise Halvardsson, författare, föreläsare och estradpoet

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug