Varför skäms vi över våra tårar?

Alexandra Sturesson

Student, bröllop eller stora födelsedagsfester. Sammanhang där det passar att hålla de där festtalen, ofta för att hylla en person. I de flesta fall är det personer som står nära varandra, som betyder mycket för varandra. Det är inte ovanligt att talen väcker mycket känslor, det är heller inte konstigt eller fel. Däremot är det kanske något av det finaste du kan ge till någon annan. Åtminstone enligt min åsikt.

Nej, jag vill inte höra några tal. Det kommer bara förstöra mitt smink. Jag gråter så lätt. || Jag tänker inte gråta under några tal… || Haha, du storbölade under talen till dig! || Oj! Varför blev han så känslosam?

Det är det här jag hör i samband med dessa tal. Det är pinsamt med en röst som spricker och tårar som rinner. Som om vi ska skämmas över våra känslor, som om de är något fult. Det betraktas som kvinnligt, och kanske därför vill vi undvika det, för att normen är att kvinnligt betyder svagt. Jag beundrar de som ställer sig och håller ett tal och visar sina känslor öppet. I många fall förmedlar det en stor kärlek till den person talet är tillägnat. 

Sverige, Sverige älskade vän, En tiger som skäms, Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt, När tystnaden skräms, Vad är det som hänt

Jag tolkar det som att Kent sjunger om detta i sin låt Sverige. Om fenomenet går att generalisera men också avgränsa till just Sverige vet jag inte. Men jag tycker att det är ett problem. För det handlar inte enbart om talen. Det speglar något större.

Affektmedvetenhet är en term som används inom psykologin som syftar till en förmåga att kunna känna igen, stå ut med och hantera sina känslor. Brist på denna förmåga är relaterat till psykisk ohälsa. Vår förmåga att känna igen våra känslor är något vi lär oss genom samspel med andra människor – hur de speglar, lever sig in i och sätter ord på det de tror vi upplever, eller frågar hur vi känner oss. Att sätta ord på det vi upplever är även ett sätt att både kunna stå ut med och hantera en känsla. Vi behöver känna att där finns någon annan där för oss, för att våga uppleva våra känslor.

När vi låtsas som att känslorna inte finns där, framförallt de svåra, trycker vi undan dem. Men bara för att vi är rädda och undviker känslorna betyder det inte att de försvinner. Kanske distraherar du dig med att jobba för att slippa känna. Kanske tynger det dig och resulterar i en konstant trötthet. Kanske känner du dig ofta nedstämd utan att riktigt veta varför.

Genom att införa psykologi i grundskolan har vi möjlighet att lära barn och ungdomar om känslor och hur de fungerar. Framförallt hoppas jag på att det kan leda till en större öppenhet och fördomsfrihet. Att det, oavsett könsidentitet, blir mer accepterat att gråta. Med kunskap om det mänskliga psyket förstår vi att känslor varken är något kvinnligt eller något svagt. Jag hoppas att vi vågar öppna upp oss och berätta mer om våra känslor. Och slutligen så önskar jag att jag i framtiden kan gå på de där studenterna, bröllopen och festerna och se att vi istället är stolta över våra tårar. 

Föreningen jag jobbar med, Kort om Samhället, driver en namninsamling med fokus på att införa psykologi i grundskolan, av flera skäl. Skriv gärna under den här!

 


/Alex Sturesson, Ledamot i Kort om Samhället

 

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

We'll be back!

Hej! Vi bygger just nu om Agenda: Jämlikhet Malmö. Under tiden kan du besöka Agenda: Jämlikhet Göteborg för att läsa bloggar, läsa gammalt innehåll, eller följa oss på något av våra konton på sociala medier. Har du någon minut över tar vi gärna emot dina förslag på hur vi ska utveckla sidan. Stort tack!

Svara på enkäten Gå till sidan